Positiva besked lyser med sin frånvaro

Det blev verkligen inte tredje gången gillt och nu verkar inte heller fjärde gången gå vägen. Jag var så lycklig när vi fick ut hela 7 ägg nu på ivf nr 4. Det kändes så otroligt. Liksom nu är gången. Tyvärr var tre omogna (vi körde korta protokollet för att testa något nytt). Och endast ett av de återstående äggen blev befruktade. Ett endaste. Och det hade bara blivit två celligt. Jag känner mig helt utan hopp. Det blev ändå insättning , vilket jag nu i efterhand ifrågasätter. Kanske hade det varit bäst att se det som ett misslyckat försök så vi slipper slösa en av våra gånger. Jag har googlat och insett att många kliniker har som princip att inte sätts in 2celliga embryon för chanserna är för små. De finns chans men de är inte stora. Jag skulle vilja kalla dem obefintliga för min del eftersom vi satt in både fyrcelliga och femcelliga utan tillstymmelse till graviditet.
Jag känner mig kall som is. Räknar redan på när jag kan sätta igång med synarela och köra nästa behandling. Aldrig mer korta protokollet för mig.
Jag ömmar för den lilla vi fick insatt, det skulle verkligen kännas som ett mirakel om han klarar sig (jag har en känsla av att det är en han). Jag hejar på honom och jag älskar honom. Jag sörjer dock i förväg att jag har förlorat honom. Men jag hoppas han överraskar och bara var svag i början för att växa störstboch starkast av dem alla <3

Så mycket hopp

Det blev ingen lång paus. Vi är igång igen. Det kändes rätt att ha gjort alla våra landstingsförsök under 2016 och sen liksom starta med något nytt för 2017 om det här sista inte skulle gå vägen.

Jag var på ultraljud härom veckan och fick sådant hopp. Äntligen såg de fler blåsor. Hela 10 st från tidigare maximalt 5 el 6 st. Det kändes som alt jag gjort sedan förra försöket verkligen hade betalat sig.
Akupunkturen, den glutenfria månaden, stressat mindre, inte haft mobilen i fickorna vid äggstockarna och att inte berätta för någon samt att ta sprayen med exakt 12 h mellanrum varje dag samt att jag tog sprutorna på exakt samma klockslag varje dag. Jag var så otroligt lycklig efter ultraljudet och fick liksom känslan av att ja nu går det nog.

Men så igår, äggplocket. Jag ska inte ljuga, den goda känslan från ultraljudet försvann nästan helt. Av de 10 blåsorna fick vi ändå ut endast 5 ägg för de andra blåsorna var tomma. 5 ägg är ju inte fy skam men det är precis lika många som de andra gångerna så helt plötsligt kändes det som att vi hade samma gamla dåliga odds igen.

Liksom förra gången så var de tvungna att gå igenom min endometrioscysta för att komma åt blåsorna så det blev ju lite jobbigt även denna gång i den delen men inte riktigt lika illa som förra gången vilket jag är väldigt tacksam för.

Nu får vi helt enkelt se imorgon när vi åker tillbaka för att förhoppningsvis sätta in ett eller två av de befruktade äggen. Jag kan bara hoppas på att åtminstone ett är ett riktigt guldägg som resulterar i ett efterlängtat barn <3 och det räcker ju faktiskt med att ett endaste litet ägg av de 5 vi fick ut är starkt nog, så kom igen nu äggen jag hejar och tror på er!!!

Tredje gången gillt?

Jaha, då va det bestämt. Vi kör tredje försöker i december. Känns så läskigt. Om man inte försöker så misslyckas man inte heller. Så känns det. Så länge jag inte försöker så kan jag fortfarande tro och hoppas att det är tredje gången gillt.

Update - tiden mellan försöken

Tiden mellan försöken är liksom lite overklig. Framförallt nu. Allt kretsar på något sätt kring de där jävla försöken. Jag har det alltid i bakhuvudet. Vrider och vänder på det mesta jag gör för att analysera om det kommer göra någon skillnad för försöket.

Vi har inte bestämt när nästa försök blir. På ett sätt vill jag bara köra nu på en gång och på ett annat vill jag avvakta lite. Ge mig själv den där tiden jag tror att jag behöver för att orka med nästa försök mentalt och fysiskt. Men samtidigt är jag ju redan nedreglerad och sprayen gör sitt för humöret. Jag har ingen energi och vill mest ligga hemma och sova. Visst, det kan också bero på att det blivit väldigt mörkt och trist ute men det är lättare att skylla på hormonerna.

Jag vet att jag skrev i förra inlägget att jag kommit igång med träningen igen, och jo hm det gick ju sådär för mig att hålla i. Jag ska dock se till gå och skaffa ett gymkort i veckan för nu är det alldeles för lätt att skylla på att det är mörkt ute och att man därför inte vill ge sig ut och springa eller promenera. Så gymkort it is.

Jag gick också till akupunktören och det var speciellt. Jag kommer ge det åtminstone en eller två ggr till men jag tror inte jag kommer göra det till en vana. Jag valde ju inte heller den billigaste akupunktören så det svider rätt rejält i plånboken varje gång jag går dit. Men det var insiktsfullt och det var mer än akupunktur, det var ett givande samtal också. Han fick mig också att lova att utesluta gluten i 30 dagar. Idag har jag därför varit utan gluten i en hel vecka (med lite fusk i tisdags då jag råkade få i mig couscous). Det är faktiskt rätt lätt att utesluta gluten och det har gett mig lite motivation till att laga lite rolig mat också och att ha med matlåda till jobbet vilket ju är bra :) 30 dagar ska jag nog klara av hoppas jag. Däremot har jag inte uteslutit socker vilket han också tyckte att jag skulle göra. Men jag känner liksom lite att det räcker med att utesluta en sak i taget, blir för tufft annars. Nu utesluter jag gluten och efter det får jag försöka utesluta socker ett tag. Blir ju svårt att utesluta socker under julhelgerna men jag kanske kan köra det under november månad. Men det blir ju dock såå mycket svårare för jag är helt hooked på socker. Kanske desto större anledning att utesluta det dåra...

Att utesluta gluten är ändå lättare än jag tänkt mig. Det finns bra substitut för pasta och det finns också numer även mycket bakverk och bröd som är glutenfria och faktiskt väldigt goda. Såklart försöker jag tänka på att inte äta så mycket bakverk och jag försöker tänka på att inte äta så mycket socker men oj vad suget efter bröd och pasta är jobbigt när man liksom inte får äta det. Man blir lite besatt av tanken. Och då är det ändå skönt att man kan äta bönpasta och en glutenfri muffins :)

Vi har också hunnit med ett återbesök på kliniken. Det var tufft. Vi fick några tydliga svar som vi, eller i alla fall jag behövde få. Bland annat bekräftade de att de inte tror alls på att vi skulle kunna bli gravida på egen hand och att det är bäst för mig att fortsätta vara nedreglerad fram tills vi vill göra nästa försök. Helst skulle jag vilja vara obehandlad och försöka själv. Jag har liksom fått för mig att min kropp skulle klara det bäst själv. Men det tror inte läkarna och till viss del får jag ändå försöka inse att min enda (sammanvuxna) äggledare inte skulle klara det. Däremot tror jag ändå att ägget skulle bli bättre om min kropp fick vila lite från hormonbehandlingarna. Inför nästa 3e försöket så gör jag som läkarna vill. Jag fortsätter vara nedreglerad och vi kör på samma behandling etc. MEN om det inte fungerar så tänker jag gå obehandlad inför försök 4. Jag vill låta kroppen vila några veckor och ha en mens naturligt.

Nu får vi ju hoppas att försök 3 fungerar så att jag inte behöver försök 4! Men tyvärr ändå lätt att tankarna går vidare till nästa försök redan nu...

Klockan är nu 18.45 och jag är på riktigt heelt slut. Vi har knappt gjort något idag men kroppen skriker efter sömn trots att jag sov typ 10 h natten till idag och natten dessförinnan. Måste hålla ut några timmar till innan jag går och lägger mig annars blir sambon så ledsen för att han måste sitta uppe helt själv.

Nya jobbet är super so far. Riktigt härligt känns det med lite nytt! Nya möjligheter och nya bekantskaper men också nya höga krav och utmaningar. Jag behöver all energi jag kan få.

Leva livet

Alltså det är sjukt hur de här moderskänslorna jag får av ruvning nästan tar över mig. Jag har ju typ sagt att jag aldrig ska skaffa husdjur och nu har jag helt plötsligt, efter den då misslyckade ruvningen, blivit besatt av att skaffa hund istället. Chocken på den hos min sambo haha. Men det blir ingen hund, inte än på länge iaf. Men tanken gör att jag kan fokusera på annat. Jag kollar upp hur mycket det kostar, läser på om de olika raserna, kollar vilka kennels som har de valpar jag är intresserade av och hur mycket det kostar med hunddagis. Det är skönt att fokusera på annat helt enkelt.

Jag har också kommit igång lite med träningen och det känns sååå bra. Sen mensen och den vidriga endosmärtan började gå över i slutet på förra veckan har jag hunnit träna 4 ggr. Det är typ rekord för mig att träna 4 ggr på en och samma vecka :) Och jag är så pepp.

Jag har bokat akupunktur nu också till nästa vecka vilket känns lite läskigt men ändå så bra. Jag gör verkligen det jag kan nu för att få kroppen i balans innan nästa försök. (Kanske skulle kunna börja äta lite bättre också men en sak i taget.)

Ska också se till att boka in massage snart. Tror jag behöver det. Fokus är balans på alla håll och även om jag kommit igång så är det långt kvar innan jag känner mig i balans igen. Men som sagt, en sak i taget.

Vi pratar också om resor, resor i massor. Att jag liksom skaffat nytt jobb gör kanske att det inte är optimalt att vara ute och resa var och varannan vecka men det är ändå härligt att drömma och så får vi se vad det blir av det hela i slutändan.

I helgen är det bröllop och då ska jag dricka massvis av champagne och må strålande.

Heja livet!

Vad händer nu?

Idag har varit en jobbig dag men nu mår jag lite bättre.

Efter att mensen kom igång på riktigt så kom jag överens med kliniken om att börja direkt på Synarelan igen, dvs nässprayen som försätter mig i klimakteriet. De ville inte låta min endometrios gå obehandlad även om vi skulle vilja ta en lite längre paus nu och eftersom jag själv sa att jag mådde bättre på Synarela än p-pillrena så blev det så. Just nu skulle jag dock helst vara utan medicin och bara få vara, leva en månad utan att tillföra kroppen massa konstigheter. Men jag får lita på läkarna när de säger att det är bättre för mig och mina chanser att bli gravid att inte låta endometriosen få en chans att blomma ut igen på allvar. Jag känner mig dock helt fullkomligt dränerad på energi.

Eftersom energin är rätt slut nu så har vi i alla fall bestämt att ta ett litet uppehåll med IVFen. Det viktigaste för mig nu är att få ett återbesök där jag vill ha svar på alla mina frågor. Jag känner att jag har en hel massa funderingar som jag liksom inte haft möjlighet att vädra med läkarna. Så det är det jag väntar på nu, en kallelse till en läkartid där jag ska få ställa mina frågor.

Min tanke är sen att jag ska träna, äta bra, gå härliga promenader i höstvädret. Jag tänker också prova akupunktur. Jag vet att det är många som inte tror på att det hjälper, i alla fall inte hjälper mot ofrivillig barnlöshet och det är mycket möjligt att det inte gör. Jag tänker dock att det inte kan skada att testa och jag tror att det kan göra gott för mig på alla möjliga sätt och inte minst för endometriosen. Så om det hjälper endon och min kropp i stort så borde det indirekt hjälpa mot den ofrivillig barnlösheten.

En ytterligare anledning till återbesöket hos läkaren och till att testa akupunktur är att jag känner att jag måste göra något annorlunda inför vårt tredje och sista landstingsfinansierade försök. Jag hoppas på att få läkaren att göra någon liten ändring i behandlingen. Jag måste känna att jag vågar tro på att nästa gång blir det skillnad. För varför skulle det gå om jag gör exakt samma sak igen när det inte gjorde det de två första gångerna? Min hjärna är alldeles för logisk. Sen är ju inte alltid ofrivillig barnlöshet och graviditeter helt logiska.

Sen känner jag att jag vid tredje försöket ska försöka att inte vara alltför stressad. Eftersom jag ska byta jobb nu tänker jag att det är bäst att avvakta lite tills jag kommit in i det lite mer.

Även om jag känner att jag vill vänta lite nu så får jag också panik på att jag låter tiden springa iväg. Planen var ända från början att vara gravid innan 30 och jag fyller 30 nu i vinter. Det gör mig stressad i sig. Så jag vill inte att det ska gå alltför lång tid. Eventuellt vill jag göra nästa försök i december, vilket skulle ge mig bara ca 1 månad på nya jobbet och bara ca 2 månader till att testa akupunktur och komma i form å allt det där. puh blir ju stressad av den tanken också. Vi får helt enkelt se hur det artar sig med allt och hur det känns. Det känns dock skönt att veta att vi bestämt oss för åtminstone 3 privata försök också så på det sättet är vi ju inte ens halvvägs i våra försök. Jag måste bara ladda upp mig själv med massa positiv energi så att jag orkar.

Vill också ge min älskade man så himla mycket credd. Han ger mig så otroligt mycket stöd och kärlek i allt det här. På ett sätt så tycker jag verkligen att det här trista för oss närmre varann och jag känner att jag älskar honom så otroligt mycket. Jag önskar bara att jag kunde ge honom det där barnet som jag vet att han så innerligt vill ha <3

Inte bara tårar

det känns så jävla pissigt att man ska få ett misslyckat försök och inte bara det att det är psykiskt skitjobbigt, det innebär så mycket fysisk smärta också. Det är inte akuta smärtor som det kan va när det är som värst men det är bedövande smärta. En smärta som gör att man inte får kraft till något annat än att ligga hemma och tänka. Skitjobbigt är var det är.